Föregår på väg hem från gymmet träffade jag en bekant på tunnelbanan.

Hon är i 25års åldern och är från Tunisien (här kallar jag henne A)

berättade att hon bestämt sig för att åka till Mekka (ligger i Saudi-Arabien)

ditt många muslimer åker varje år.

A berättade att ”jag har festat, druckit alkohol och gjort det mesta, nu

känner jag att den här världen inte är värd mer än så, så nu har jag

bestämt mig att praktisera Islam”.

Det innebär alltså att hon skall börja bära slöja, be , fasta och besöka moskén.

Jag tillhör kategorin som, på gott och ont, alltid säger vad jag tycker,

så jag commenterade ”stackare, har du blivit hjärntvättad av  muslimska fundamentalister?”

Jag förstår på sätt och vist varför hon har valt praktisera Islam, hon är i

den ålder som måste var gift i den kultur som både jag och hon kommer

från och det är hon inte.
Eller som A berättade, att hon har inte hittat den rätte än.

När hon börjar praktisera Islam kommer hon direkt att bli gift och skaffa

barn och det är det hon egentligen vill, det var inte så svårt att läsa mellan raderna..

Vår diskussion på tunnelbanan blev nästan hetsig för så klart tyckte A inte

om att jag sagt att hon blivit hjärntvättad och kommer inte att ha någon

framtid i Sverige förutom att bli gift och hemmafru.

A påstod att jag inte visste mycket om Islam, varvid jag var tvungen att le

och säga ”jag har bott 12år av mitt liv i Iran och där blev jag tvingad av

samhället att bära slöja, be och fasta. Vi levde ett förtryckt liv.
Männen bestämde allt, kvinnorna hade ingen talan alls.

Därför åkte jag och min familj hit till Sverige, för att slippa muslimsk fundamentalism.

Varför har jag då tagit upp det här i bloggen? Det är ju ett stort ämne som inte

kan lösas med bloggande.

Jo, dels ställer jag mig frågan om, och i så fall varför,
jag reagerade så starkt och så spontant på hennes kommentarer?
Varför kunde jag inte bara le inombords och tänka ”du lever ditt liv och jag lever mitt…”
Är det en reaktion på vad jag själv upplevt och som då präglat mig för livet?
Tanken var ju inte att göra personangrepp men ibland är linjen hårfin mellan

åsiktsutövande och vad mottagaren kan uppleva som påhopp.

Oavsett, jag har svårt att acceptera någon form av kulturellt, religiöst eller

politiskt samhälle där man påtvingas åsikter eller ”måsten” från regimen

eller från patriarkatet. Att man skulle vara en bättre människa inför ett eventuellt

högre väsen, för att man bär vissa påtvingade eller påbjudna klädesplagg,

ser jag mer som en ren förolämpning mot mänsklig intelligens.

Så där, nu har jag sagt det. Tack!

Nathalie♥

Jag 13år gammal i Iran